måndag 15 april 2013

Hemresan

Jag hade klockan på ringning 8 för att komma upp i tid. Jag var tvungen att lämna rummet före kl 11. Jag åkte ner i källaren för att blogga om lördagskvällen och tog sedan en dusch. När jag var färdig var klockan redan 10:40 så jag var tvungen att dra. Jag tog tunnelbanan ner till Penn station och fick mig en frukost där. Sedan tåget till Newark. När jag gjort mig av med väskan gick jag och lullade lite på flygplatsen och åt två pizzaslicar som avslutning på ätvistelsen.

Vid gaten träffade jag en svensk kille som också varit på en av dagarna av festivalen. Denna kille verkade resa världen runt för att lyssna på musik. Han hade dessutom nyligen startat ett litet skivbolag som ger ut vinylskivor. På planet hamnade jag bredvid en dam vars farfar var från Kristinehamn. Vi pratade om allt möjligt och tiden gick ganska fort. Jag hade köpt sömntabletter så jag skulle få sova. Det funkade ändå inte och jag var vaken hela resan. I skrivande stund har jag varit vaken i över 30 timmar.

Sammanfattningsvis var denna, den sjätte resan, en bland de bättre. Jag har mått bra psykiskt hela tiden men kroppen har varit för tung. Mycket bra musik. Ett axplock av höjdpunkterna på Crossroadsfestivalen har sammanställts av någon. Jag håller med om det mesta i den sammanställningen. Klicka här så kan ni själva se vilka höjdpunkterna var. Det finns både bilder och filmklipp.
Jag har märkt att jag fotograferat mindre. Jag är inte lika överväldigad av den fantastiska staden men jag tar heller inte chansen att upptäcka något nytt som kan imponera på mig. Det kommer delvis att bli ändring på det när Lina kommer med.Vi ska utforska delar där jag inte har varit.

Detta får bli den avslutande bilden från resedagboken New York april 2013.
Mitt hemgående plan med Manhattans skyline i bakgrunden.

söndag 14 april 2013

Thats it folks.



Fick ställa klockan på väckning denna morgon eftersom kvällen blev så sen igår. Jag hade tänkt träffa Ivar en sista gång innan jag åker hem men var och hur hade vi inte riktigt enats om. Vi har sms:at varann men ibland verkar taxtrafiken stanna i luften ett tag. Det ställer till det en del och är frustrerande när jag inte kan ringa. Jag tror ett telefonsamtal kostar drygt 13 kronor i minuten medan ett sms kostar 3:60:-.

Jag åkte till GiGi´s för en sista frukost där. Avresedagen räknar jag inte med att hinna dit eftersom rummet ska vara tomt kl 11. Mitt veckokort på tunnelbanan har gått ut så jag har fått fylla på det med dollar i ett kör. Så här i efterhand inser jag att det hade varit enklare att köpa ett nytt veckokort. Man kan köpa kort för en Vecka, en månad, en enkel resa eller fylla på pengar på ett kort för flera resor. Det finns inte endagarskort och heller inte tredagars.
Jag åkte ner till Times square för att köpa en Crossroads-t-tröja på Hard rock café. De hade en egen variant som var snygg. Sedan lyckades jag uppråtta smskontakt med Ivar och vi kom överens om att träffas i parken utanför City Hall kl 13. Jag skulle då ha möjlighet att titta efter två skivor som inte fanns förra gången på J&R. De hade kommit och glad i hågen kunde jag genomföra detta uteblivna köp. Jag satte mig i parken och Ivar kom. Vi tog en sväng till Withney museum. Det var en utställning där som hette ”Blues” och den verkade lockande. Tyvärr fanns det knappt något på utställningen som kunde förknippas med musik. Vi gick sedan uppför Lexington av för att hitta något att äta. Vi käkade tacos och ”Hot wings”. Sedan gick vi till Eats för att kröna vårt umgänge för denna gång med några öl och ostron. Vi blev sittande där så länge så jag fick ta en taxi till Madison Square garden.
Denna skylt passerade jag på väg in i arenan. Det bådar gott för framtiden. Jag satte mig precis när konserten började men jag hade sämre platser denna kväll. Det var mycket trängre mellan stolsraderna och sätena var också mindre. Denna kväll luktade det nästan ingenting förutom att det kom en slöja av marijuanarök då och då. Vid ett tillfälle tyckte jag mig också förnimma lukten av kall griljerad skinka.

Konnserten började tunnare men sedan började höjdpunkter överträffa varann. Derek Trucks, Warren Haynes och Gregg Allman körde några låtar akustiskt. Sedan kom Jeff Beck och körde ett underbart set med basistflickan Tal Wilkenfeld, en tjej på fiol och den sanslösa rösten som kommer ur Beth Hart.
Sedan gick Eric Clapton med band upp på scen. Scenen var helt nedsläckt och en strålkastara tändes över Eric. Publigen blev som i extas. När publiken lugnat ner sig lite tändes ytterligare en strålkastare och där stod Kieth Richards. Publiken blev vild och han fick stående ovationer redan innan han börjat. De körde igång ”Key to the highway” med Kieth på sång. Det gjorde han jättebra. Därefter kom Los Lobos upp med Susan Tedeschi på sång.
Avslutningen skedde med minst 20 gitarrister på scen. Att evakuera arenan gick smidigare än dagen innan och ganska snart var jag hemma för min sista natt.

Jag skriver någon sorts sammanfattning när jag kommit hem men för nu är detta det sista inlägget från Eddie Persson, Manhattan, New York.

14 517 steg.

lördag 13 april 2013

The Allman Brothers band



Vaknade tidigt och åkte ner i källaren för att blogga. Nätverket i lobbyn fungerar inte längre men i källaren finns ett ”uppehållsrum” med lite möblerat för samvaro. Det tar ca en timme att göra ett blogginlägg så då är det bättre att sitta på en stol vid ett bord än att sitta skräddare i sängen med datorn på kudden. Jag åkte sedan ner till GiGi´s och åt soppfrukost med bagle. Det spöregnade på morgonen och det visade sig senare att det skulle fortsätta så hela dagen.

Jag tog tunnelbanan ner till Canal street för att gå Broadway norrut och shoppa det sista till Felix. Gröna Converse storlek 5,5 finns inte att uppbringa i hela staden så där gick jag bet. Köpte en grön Adidasträningsoverall i alla fall. Ikväll skulle den första av de två Crossroadskvällarna äga rum och enligt FB skulle man börja sälja t-tröjor och andra konserttillbehör redan kl 14. Min plan var att åka dit och handla det jag skulle och sedan åka hem med ryggsäcken och prylarna. Min shoppingtur var slut redan kl 12 så jag hade två timmar att slå ihjäl. Det regnade så mycket så det var svårt att vara ute så därför gick jag runt och tittade på folk på Penn station.

Stationen ligger i anslutning till Madison Square garden så jag kunde gå torrskodd däremellan. Men jag blev trött i benen och behövde sitta en stund. På Penn station finns inga sittplatser så jag tog en tur till Grand Central Station. Eftersom jag kom dit vid lunchtid var det enormt mycket folk i Food-courten där jag tänkte sitta men jag lyckades sno åt mig en plats på en soffa. Där satt jag i nästan en timme och tittade på en brokig skara av människor och människoöden. Jag har aldrig sett så mycket folk på ett ställe förut tror jag. Mitt i alltihop körde det gaffeltruckar med varuleveranser till restaurangerna. Det satt klungor av uniformerade skolbarn på golvet och åt som truckarna fick köra runt. Till slut kunde jag åka tillbaka och göra mina små inköp. Jag köpte två t-tröjor, ett program och en plansch.
Tröjorna.
Planschen och programmet. Sedan åkte jag hem i skyfallet för att lasta ur. Tuben som planschen förvarades i var för lång för resväskan men den var överdimensionerad för innehållet så jag kunde skära av den ca 2 dm. Sedan fyllde jag den med nya strumpor för att slippa ha en stor luftficka i packningen. Innan jag åkte tillbaka tog jag en underbar hamburgare på en deli som ligger på Broadway strax norr om där jag bor.
Manchester deli heter den. Sedan åkte jag ner till MSG för kvällens konsert.
Lobbyn med försäljning. Man får inte ta med mat eller dryck in. Allt sådant ska de sälja till ockerpriser därinne. En liten flaska vatten som normalt kostar $ 1 fick man ge $ 5 för därinne. Det var det enda jag köpte också. Jag fick en bra plats mitt emot scenen men ganska högt upp. Amerikanerna är ett lustigt folk som skiljer sig lite från svenskar i en konsertsituation. De pratar med varann hela tiden trots att spelningen pågår. De berättar om tidigare musikupplevelser och försöker överträffa varann. Jag var ofin nog att säga till flera stycken att vara tysta. Lukterna inne på MSG var också lite nya för mig. Först kände jag en diffus lukt av skirat smör. Sedan lukt av ölrap. Därefter lukt av varma fingertoppar som plockat en stund med chilinötter. Sist en lukt av marijuana. Så höll det på hela konserten som på ett rullande schema. Ljudet var riktigt bra och Dan Akroyd var konferencier vilket han skötte med den äran.
Utsikt från min plats. Jag minns inte spelschemat men jag såg bl a BB King, Sonny Landreth, Alan Holdsworth, Eric Clapton, Albert Lee, Taj Mahal, Jonny Lang och Buddt Guy. Buddy Guy hade med sig det unga gitarrfenomenet Quinn Sullivan och när den lilla pojken spelade ett solo fick jag mitt livs mest omfattande gåshud. Det kändes som om hela jag plötslig blev varm och pälsbeklädd. Det solot kommer gå till historien på Youtube.
Ett försök till foto under pågående konsert. Det blir inte så bra så det är inget jag ägnar mig åt mera. Här Matt "Guitar" Murphey. Det känns bra att veta att man filmar allt och att det kommer ut som en dvd i framtiden. Kvällen avslutades med en timme med Allman Brothers. Äntligen fick jag se den. De spelade bl a Black hearted women, Statesboro blues (med Taj Mahal på sång) och Hela kvällen avslutades med Wipping post. En fantastisk kväll på det hela taget. Efter köer i tunnelbanan kom jag hem kl 01:20 och satte mig och pratade med Felix en stund på Face Time.

Somnade gott efter att ha gått 15 612 steg.

fredag 12 april 2013

Resultatlös shoppingdag och ett kärt återseende.



Kalsongerna jag köpte går inte att använda. Jag blir irriterad hela tiden jag har dem på mig och de får bli kvar här i New York. Tur att jag inte gick ut i dem för då hade jag fått åka tillbaka och byta. Jag åkte, min vana trogen, ner till GiGi´s och åt frukost. Idag var jag i tid och kunde beställa French toast som jag varit sugen på. Jag tror banne mig det är något så onyttigt som stekt sockerkaka. Det smakar så men det är väldigt gott med lönnsirap på. Det är ju inte precis en hälsoresa jag är på.

Efter frukost åkte jag tillbaka hemåt igen. Jag hade blivit så glad när jag hittade glasögonbågarna igår så jag tänkte jag skulle ge den fantastiska kvinnan i butiken en halvflaska Absolut vodka. Jag hade köpt med mig två sådana på Arlanda. En till Ivar och en till Irene. Ivar fick sin den första kvällen men när Irene sa att hon inte druckit ur den hon fick förra året tyckte jag det var lönlöst att ge en till henne. Jag sa inte att jag hade en i ryggsäcken när vi träffades. Nu kom den ju bättre till pass på annat håll. När jag kom upp till optikern var hon inte där men en kollega kunde ta emot flaskan.

Jag tog sedan tunnelbanan ner igen och åkte till 14:de gatan. Jag gick sedan österut för att komma till ”The High line”.
Jag gick förbi denna pub. Lägg märke till den grånade skylten "Free drinks tomorrow". Ett erbjudande som står sig hur länge som helst. The High line är en gammal upphöjd järnväg som använts för att transportera gods från hamnarna till de industrier och andra företag som låg på östra sidan. ”Meatpacking district” kallas detta också eftersom köttindustrin varit stor här. Än idag ligger det sådana verksamheter i kvarteren. Järnvägen växte givetvis igen när den inte användes längre och några människor kom på idén att skapa en långsträckt park ovanför trafiken. Man bygger ut i etapper och nu kan man gå från ungefär 10:nde gatan upp till 34:de. En fin tur som inbjuder till många fina foton. Jag har insett att jag är dålig på att fotografera i år. Det har mest blivit bilder på mat som jag sedan lagt ut på FB för att det ska vattnas i munnen på er därhemma. Därför brände jag av många stadsbilder denna dag.
Franklin fick också vara ute lite och få lite frisk luft. Han har mest tjurat i ryggsäcken annars.
Empire state building från järnvägen.
Här har det gått åt några tegelstenar.
En ung "Ent" för er som är bekanta med "Sagan om ringen".
Chrysler building från järnvägen. Väldigt inzoomad.
Utbyggnaden av parken fortsätter en bit till. När jag klev ner från järnvägen hamnade jag precis vid den stora hemelektronikaffären B&H. jag tog ett varv därinne och höll i en kamera igen, frestad att slå till. Det blev ingen affär denna dag heller.
Jag gick sedan mot Macy´s för att leta efter någonting till Felix. Det är så jättesvårt att köpa något till honom. Han har slutat med LEGO. På den tiden han uppskattade det var det enkelt men nu är han mera inne på sportkläder. Då kommer ju det här med storlekar in i bilden och jag har så svårt med sådant. Jag kan väl hålla upp en t-tröja och inse om den är för liten eller för stor men jag är så rädd att det blir fel. Sedan vill han ha ett par gröna Converse. Det är enklare för jag vet viken storlek han ska ha där. Det hittade jag heller inga i går. Det är så svårt att handla till andra än sig själv men nu brinner det i knutarna och idag eller senast imorgon måste jag hitta något.

Imorgon är den första av Crossroadskvällarna. Jag ska vara där i riktigt god tid för att hämta ut mina biljetter och kunna se utställningen som satts upp. Konserten börjar 19:30 prick har man meddelat. Man ska helst sitta på plats 19:20 enligt arrangören.
Chilikorv med stekt lök och surkål. Lökringar och barbecuesås därtill. När jag käkat min korvlunch på Nathan´s famous på Penn station åkte jag upp till 72:a gatan väster om Central park. Jag skulle möta Daniel på Eats kl 17 för att få en laddning ostron i magen och lite trevligt umgänge på svenska. Jag åkte upp på västra sidan för jag ville gå igenom Central park.
Lite grönskar det.
Denna vackra fågel spelade underbart för mig.
Daniel har jag lärt känna genom hans fantastiska New York-blogg, ”Ett annat New York”. Bloggen har också blivit en bok med samma namn som jag varmt kan rekommendera. Jag såg faktiskt en kvinna häromdagen som kom och gick med en sådan i handen. Ytterligare en bok i serien, ”Ett annat…” är på gång. Ett annat San Francisco kommer den att heta. Daniel har varit där och plockat guldkorn från staden för att presentera det i bokform. Ett annat Florida och Ett annat Brooklyn är också lite på gång.
Här ligger läckerbitarna. Franklin avskyr ostron och tittar hellre på en kvinna i baren mitt emot.
Strax innan vi skildes tog bartendern en bild av oss. Jag åkte över till västra sidan igen för att ta en öl på Acqua en sista gång. Där träffade jag Patty som var på väg därifrån. Jag knallade sedan hemåt och tog en sängfösare i form av en pizzaslice.

19 461 tunga steg.

torsdag 11 april 2013

Understundom tager jag mig en Genever.



Denna dag tog jag så sen frukost att jag inte ens hade möjlighet att välja mat från frukostsortimentet. Man hade plockat bort bagles och pannkakor gick inte heller att uppbringa. Jag fick välja en varm macka med tomat och mozzarella istället.
Mina planer för denna dag var att köpa skor, strumpor och kalsonger. Mitt idoga sökande efter lila glasögonbågar skulle också tvingas fortsätta även denna dag. Jag har säkert varit inne hos 20 optiker hittills med mina omöjliga önskemål. Jag åkte ner till 42:a gatan till Asicsbutiken för att hitta ett par skor med Gore-texmembran och det gjorde jag också. $ 130 kostade de och det är strax under vad de kostar i Sverige. Andra Asicssorter kan man få till betydligt bättre priser.
Jag studsade ut från butiken i mina nya skor och kom på att världens största varuhus, Macy´s borde ha ett enormt glasögonsortiment så jag åkte till 34:de gatan och gick in. Det fanns ett litet glasögonkrypin i ett hörn i källaren men jag hittade inget där heller.
Denna bild skulle nästan kunna vara tagen var som helst men om man vrider kameran ser man genast vad den föreställer.
Empire state building är ingenting utan själva toppen. Den är bara en betongklump, vilken som helst. Jag drog vidare till Ground zero och till Century 21 för att köpa strumpor och kalsonger. Jag hade köpt strumpor där för ett par dagar sedan och nu när de var testade under skarpa förhållanden i stadstrafik kunde jag lugnt köpa flera par. Kalsonger hade jag redan klart för mig vilka jag skulle ha.
Vid det här laget var klockan 3 och det var dags att åka hem och tömma ryggsäcken. Jag gick av vid 96:tte för att gå in hos en optiker jag passerat kvällen innan. Och där var mina glasögon!
Jag hittade ett par bågar som jag föll pladask för vid första anblicken. Billiga var dom också. Jag köpte en pizzaslice för att fira. Väl uppe på rummet insåg jag att jag köpt sex par kalsonger jag inte kommer att använda. De hade inga ben och det avskyr jag att vara utan. Jag ska prova ett per ändå idag och funkar det inte får jag kasta dem.


Denna kväll hade jag en hel del på programmet. Jag skulle äta ostron för $ 1 styck p ett ställe på Columbus av hade jag tänkt. Sedan skulle jag träffa Irene och gänget på Acqua och därifrån dra vidare ner till BB King bluesclub för att se slidegitarristen Sonny Landreth. Jag årkte ner till 72:a gatan och började gå Columbus norrut för att hitta ostronstället jag sett dagen innan. Det fanns minsann inget ostronställe där så när jag kom fram till 95:te svängde jag av till Amsterdam av där Acqua ligger. Ostronstället ligger troligen på Amsterdam av och jag mindes fel. Irene och Patty kom till Acqua och vi satt och pratade en stund. Larry dök också upp och han mindes mig sedan förut. Detta var min sista kväll för denna gång med det underbara gänget. Fantastiska människor som de flesta är i 70-årsåldern. Alla är också svarta utom Irene. Precis när jag skulle dra vidare till BB Kings började det åska och spöregna. Jag sprang till tunnelbanan och klarade mig ganska bra trots allt. Väl framme blev jag visad till en plats precis framför scenen.

Det är en fördel att vara ensam och komma lite sent. Då får man alltid en bra plats hos något sällskap som har en plats ledig vid ett bord framme vid scenen. Jag hamnade tillsammans med en man som hette Don. Han var från Albuquerque, New Mexico och var i New York i tjänsten. Han jobbade med att inspektera sjukhus så vi hade lite att prata om. Jag beställde mat. Jag äter inte kyckling. Jag tycker inte att det smakar någonting och så har jag varit på studiebesök i en kycklingsstyckningsfabrik. Jag har aldrig tyckt om kyckling men BB Kings ”Hot wings” kan jag omöjligt få nog av. Albert Engström skrev en gång: ”I detta hus förekommer inte brännvin men understundom tager jag mig en Genever”. Denna motsägelse beskrivs bra i citatet som jag osökt kom att tänka på där jag satt.

Ett förband spelade några låtar innan Sonny Landreth klev på.
Konserten var kort men väldigt bra. Sonny Landreth är den gråaste person jag någonsin sett. Han ser ut som ett suddigt, förvuxet barn och man får en underlig känsla av kallt, grått diskvatten när man ser honom.
Han skapar sig dock en knivskarp kontur när han börjar spela. Riktigt bra var det. När konserten var över och jag precis skulle gå hörde jag en röst bakom mig: -What the fuck are you doin´ here? Tom Spears som jag träffade för två år sedan stod bakom mig. Han hade suttit en bit bakom hela konserten och sett mig. Det var ett roligt återseende. Han ska på Crossroads på lördagen så vi ska antagligen ses före. Jag tog tunnelbana hem i det pågående skyfallet men när jag kom upp till mina hemtrakter så hade regnet avtagit. Jag klarade mig hyfsat torr.

16 787 steg