Dag två. Vilodag för fötterna.

Vaknade lite senare idag igen vilket är bra. Tog det lugnt på morgonen och gick inte från hotellet förrän ungefär kl 9. Jag tänkte jag skulle spara fötterna lite dag 2 och inte vandra på som jag brukar. Det brukar ofelbart leda till blodblåsor under tårna. Jag tog tunnelbanan ner till 72:a och GiGi´s där jag vill äta min frukost. Tog en bagle och en soppa denna morgon. Efter frukost gick jag upp till 77:de gatan för att fotografera en ”adress”.

312 w 77:th street. Här bodde Miles Davis en tid och det sägs att han och Bill Evans satt här och brainstormade fram en skiva som sedan fick namnet ”Kind of blue”

Jag hade tänkt titta lite efter en annan, lite bättre kamera idag. Det finns ett ställa på 5:te avenyn mellan 35:te och 36:tte som heter typ ”42:nd street photo”. Deras priser på Internet ligger under t o m J&Rs priser. Jag tog tunnelbanan till 34:de och gick upp ur ”källaren” för att hamna i ett hysteriskt myller av folk. Så är det i de trakterna. Det går knappt att vara där för allt folk och man vill därifrån så fort som möjligt. Väl framme vid butiken fick jag en känsla av att det var något som inte stämde. Butikspersonalen verkade inte seriös. Det hela kändes lite skumt. Priset på den kameran jag var intresserad av kostade $ 399 vilket är väldigt billigt. Försäljaren verkade tröttna ganska fort på mig eftersom jag ställde frågor. Det kändes som han ville han sälja kameran till mig så fort som möjligt för att bli av med mig så han kunde återgå till att sitta i ett hörn och surfa på Internet. Jag sa att jag behövde tänka på saken. Jag gick tillbaka till 34:de gatan för att sätta mig en stund. Det var varmt och soligt så jag ville sitta i skuggan och tänka en stund. Jag började skriva lite på en ”spaning” om hantverkare i New York. Hur dåligt alla badrumsrenoveringar är utförda och hur man inte verkar bry sig om hur det ser ut innanför skalet som utgörs av husets fasader. Man bryr sig heller inte om funktionen verkar det som. Det är t ex inte alls säkert att man ser till att få ett våtrum tätt. Man använder spånskivor där det är direkt olämpligt och omålade tjocka spackelkakor kan mycket väl anses vara en nödlösning för att gömma en stor felaktighet i någon konstruktion. Jag vet inte om det är så överallt men på de enkla hotellen där jag bor är det alltid så. Och på toaletter på pubar och restauranger. Jag tror att man gör väldigt mycket renoveringarbete själv eller tar in ett kompisgäng istället för att leja bort arbete till någon som kan. En annan sak som är ”typiskt” är det toalettpapperet hotellet tillhandahåller. Det är visserligen ett toalettpapper men det fungerar inte som tänkt. Det är ett tunt och mjukt papper som, man minst en gång under varje ”torksession” lyckas sticka fingret igenom. För att illustrera tunnheten har jag lagt det i min bok.

Det går hur bra som helst att läsa igenom det. Om man använder det till riktigt blöta saker som att snyta sig i t ex så löses det omedelbart upp och man får plocka pappersbitar ur mustaschen efteråt. Anledningen till att hotellet valt detta odugliga toapapper är förstås att avloppen cloggar igen annars. Därför vågar man inte smuggla in en riktig rulle papper heller.

När jag satt i skuggan och tänkte på hantverkarstolthet fick jag se underliga spiraler i träden ovanför mig.

Jag insåg att man fäst spiraler på grenarna för att fåglar inte ska sätta sig på dem. Det va bara grenar som hängde ut över sittgrupperna som ställts ut där. Intressant. Man vill inte att fåglar ska smutsa ner folk och sittmöbler alltså.

Jag tog tunnelbanan ner till J&R igen för att jämföra kamerapriser. Väl därinne insåg jag att kameran jag tittat på kostade $ 200 mer än på förra stället. Jag nämnde det för försäljaren och då skrattade han och sa att de antagligen ”inte har den i lager” då. Ni vet som det är i Sverige också på de stora elektronikvaruhusen. Man står och håller i en vara men de säger ändå att den inte finns i lager och den du just håller i kan de inte sälja eftersom det är ett demoex. De har däremot andra, likvärdiga (dyrare) produkter som de vill sälja till dig. Handlaren på J&R antydde kraftfullt att jag skulle akta mig för att handla hos den förre klåparen. Jag kände på mig det men det är klart att J&R också hellre ville att jag skulle köpa kameran hos dem. Min shoppinglusta rann av mig och jag vandrade ner i de trånga gränderna runt Wall street istället.

Brooklyn bridge tittar fram mellan husen.
Jag började känna mig hungrig igen och gick in på en fantastisk ”Diner” som hette ”Pearl´s diner”.

Jag tog en underbar och billig hamburgare och kunde ”Facetima” lite med Felix och Lina. Häftigt med Facetime. De kunde se hur det såg ut i min omgivning där jag satt. Jag gick sedan vidare till Battery park och tog en tunnelbana upp till Bleeker street. Årets besök utanför forna Fillmore east skulle bli av nu fick jag för mig. Jag köpte en ny axelväska på vägen dit från tunnelbanan också.

Jag gick förbi forna CBGB också.

Här är Fillmore east som numera är en bank. Det lilla inträngda huset med tegelfasad. Det slog igen 1971 och alla stora artister på den tiden spelade regelbundet här. I år dristade jag mig till att gå in i huset och titta. Det fanns inte ett spår av något gammalt därinne. En del affischer från tiden hade man i alla fall ramat in och satt upp. Jag tog sedan tunnelbanan upp till Lexington av för ett möte med Ivar på restaurangen ”Eats”. Vi satt i baren och tog några öl och åt ett dussin ostron var. Sedan tog vi en buss genom Central park till västra sidan och gick till Acqua för att ta ytterligare någon öl. Jag träffade Patty och vi hade bättre tillfälle att prata med varandra, hon och jag när inte Irene var med. Jag gick vidare till ett ställe på Broadway och 95:te som heter Thalia café. Ivar åkte hem. Jag visste att Irene skulle vara där. Thalia har ”Open mike” på måndagar. Vem som helst får gå upp och sjunga och kompas av husbandet som består av elpiano och trummor. Stället är litet som ett stort vardagsrum och sångartalangerna är i olika stadium av utveckling som man försiktigt kan uttrycka det. De flesta som gick upp var urdåliga alltså men några var hyfsade. Irene satt där tillsammans med Jennie. Jennie var fortfarande utan röst och satt och hostade hela tiden. I new York kindpussar man sina vänner oavsett kön. Jag kindpussade Jennie och fick parfym på läpparna som satt i en timme efteråt. Jag är ju inte så van kindpusseriet så jag gjorde nog fel. Jag har sett att de luftsmackar lite men jag gick direkt på skinnet.

Kvällens behållning var Connie som jag träffade med tjejerna igår. Hon var duktig och hon tyckte det var kul att få sjunga för mig. Irene gav mig en målning som hon gjort.

Hon är pensionär men går varje dag till en konstskola där hon sitter och målar. Jag lägger upp två avslutande bilder på mitt hotellrum här.

Trots återhållsamhet blev det 20 202 steg denna dag.