Dag tre. Ytterligare en dag med tunga fötter och första konserten.

Vaknade och bloggade. Jag tog det väldigt lugnt på morgonen. Det är ingen idé att ha bråttom iväg för då hamnar jag oundvikligen i morgonrusningen på tunnelbanan eftersom jag inte går på gatorna så mycket i år. Det har blivit mycket jobbigare att gå. Jag har blivit tung och jag väger nog nästan tio kilo mer än förra året. Jag startade dagen ca 9:30 genom att åka ner till GiGis och äta frukost. Där var det heller inte så mycket folk vid den tiden. Bagle, soppa och juice. Jag tog sedan tunnelbanan ner till Greenwich village och gick Bleeker street fram och tillbaka en gång. Ett måste under min vistelse. Tyvärr hade ett av mina favoritställen slagit igen, Kenny´s Castaways. Kenny´s var en anrik pub som arrangerade spelningar för lokala band på den tiden det blev något av de lokala banden. Utvecklingen är lite tråkig på Manhattan. Fastighetsägarna höjer hyrorna och många rörelser måste slå igen. Det märks inte minns när jag går utefter avenyerna häruppe på Upper West Side. En av mina favoritrestauranger, Hummus Place finns inte kvar i år. Det gick tydligen inte att få det att gå ihop. Som tur var hittade jag ett annat Hummus Place i går. Det är tydligen en liten restaurangkedja. Det är vanligt att en bank eller ett nytt Starbucks öppnar i lokalen som fått slå igen. En otroligt tråkig utveckling med denna starbucksifiering.

Jag tänkte shoppa lite denna dag och efter min utflykt i The Village gick jag Broadway ner för att köpa jeans och det gjorde jag också. Två par för $ 50 styck. Sedan tog jag tunnelbanan hem för att lasta ur och vila benen och fötterna lite. Vid tretiden gick jag ut igen, nu utan ryggsäck eftersom jag skulle på konsert på kvällen. Jag promenerade ytterst långsamt söderut på Amsterdam av. Tittade i lugn och ro på allt och alla.

Bl a den här lastbilen. Jag hade en förhoppning om att hitta något ställe med Happy hour på ostron. Jag bor på 107:de och när jag kommit till 95:te var jag framme vid Acqua där jag varit några kvällar nu. Det är också där de har världens godaste pizza.

Jag beställde en och satte mig på uteserveringen och åt och drack två öl. Det var otroligt varmt, säkert 20-25 grader i skuggan. Jag gick sedan vidare söderut. Mitt mål var en irländsk pub där jag skulle träffa Irene vid halv sju innan kvällens konsert med ”Yes” på Beacon theatre. Jag stanade på en annan pub på halva vägen och tog en iskall Budweiser i värmen. Men jag hamnade i en bar innanför vidöppna fönster och solen höll på att få mig att smälta bort från barstolen. Jag orkade bara sitta där ”en öl”. Gick vidare igen och hittade en optiker med lite roliga bågar. Jag är ute efter nya glasögon eftersom mina gamla bågar börjar bli omöjliga att laga. Bågarna kostade $ 600 och det är lite dyrt även med svenska mått mätt (ca 3 800). Jag kom fram till den irländska puben (Malleny´s) på 72:a gatan och Columbus av. Stället var packat med folk redan kl 18. Antagligen satt det en massa yesanhängare därinne. Det var så stimmigt och trångt så jag orkade inte gå in. Jag skickade ett sms till Irene att jag övergav tanken på att mötas där. Jag gick en sväng på Columbus av för att hitta ett lugnare ställe att sitta på men jag gick bet. På väg ner mot Broadway igen mötte jag Irene och vi gick och satte oss i den lilla parken som bildas där Broadway och Amsterdam av möts vid 72:a gatans tunnelbanestation. Vi satt där och pratade en timme innan det var dags för mig att gå in på Beacon som ligger ett stenkast därifrån.

Beacon är en vacker gammal teater och jag satt uppe på balkongen.

Publiken bestod av medelålders vita män med likadan mage som jag själv så jag passade väl in med det gänget. Den amerikanska publiken är väldigt högljudd. Plötsligt kunde min bänkgranne få för sig att skrika ”jiiiihaaaaaaaa” t o m innan konserten börjat.

Många ser konserten genom skärmen på sina mobiltelefoner också men så är det i Sverige också nuförtiden. Sedan skickar de bilder till sina vänner för att visa att de är på plats där det händer. Därefter går de till baren och hämtar en plastglasöl till. Konserten var riktigt bra men ljudet var bedrövligt som befarat. Yes framförde alla låtarna från tre album från deras karriär; The Yes album, Close to the edge och Going for the one. Efter konserten gick jag till GiGis och åt en Mac´n´cheese som kvällsmat.

22 823 steg.

Dag två. Vilodag för fötterna.

Vaknade lite senare idag igen vilket är bra. Tog det lugnt på morgonen och gick inte från hotellet förrän ungefär kl 9. Jag tänkte jag skulle spara fötterna lite dag 2 och inte vandra på som jag brukar. Det brukar ofelbart leda till blodblåsor under tårna. Jag tog tunnelbanan ner till 72:a och GiGi´s där jag vill äta min frukost. Tog en bagle och en soppa denna morgon. Efter frukost gick jag upp till 77:de gatan för att fotografera en ”adress”.

312 w 77:th street. Här bodde Miles Davis en tid och det sägs att han och Bill Evans satt här och brainstormade fram en skiva som sedan fick namnet ”Kind of blue”

Jag hade tänkt titta lite efter en annan, lite bättre kamera idag. Det finns ett ställa på 5:te avenyn mellan 35:te och 36:tte som heter typ ”42:nd street photo”. Deras priser på Internet ligger under t o m J&Rs priser. Jag tog tunnelbanan till 34:de och gick upp ur ”källaren” för att hamna i ett hysteriskt myller av folk. Så är det i de trakterna. Det går knappt att vara där för allt folk och man vill därifrån så fort som möjligt. Väl framme vid butiken fick jag en känsla av att det var något som inte stämde. Butikspersonalen verkade inte seriös. Det hela kändes lite skumt. Priset på den kameran jag var intresserad av kostade $ 399 vilket är väldigt billigt. Försäljaren verkade tröttna ganska fort på mig eftersom jag ställde frågor. Det kändes som han ville han sälja kameran till mig så fort som möjligt för att bli av med mig så han kunde återgå till att sitta i ett hörn och surfa på Internet. Jag sa att jag behövde tänka på saken. Jag gick tillbaka till 34:de gatan för att sätta mig en stund. Det var varmt och soligt så jag ville sitta i skuggan och tänka en stund. Jag började skriva lite på en ”spaning” om hantverkare i New York. Hur dåligt alla badrumsrenoveringar är utförda och hur man inte verkar bry sig om hur det ser ut innanför skalet som utgörs av husets fasader. Man bryr sig heller inte om funktionen verkar det som. Det är t ex inte alls säkert att man ser till att få ett våtrum tätt. Man använder spånskivor där det är direkt olämpligt och omålade tjocka spackelkakor kan mycket väl anses vara en nödlösning för att gömma en stor felaktighet i någon konstruktion. Jag vet inte om det är så överallt men på de enkla hotellen där jag bor är det alltid så. Och på toaletter på pubar och restauranger. Jag tror att man gör väldigt mycket renoveringarbete själv eller tar in ett kompisgäng istället för att leja bort arbete till någon som kan. En annan sak som är ”typiskt” är det toalettpapperet hotellet tillhandahåller. Det är visserligen ett toalettpapper men det fungerar inte som tänkt. Det är ett tunt och mjukt papper som, man minst en gång under varje ”torksession” lyckas sticka fingret igenom. För att illustrera tunnheten har jag lagt det i min bok.

Det går hur bra som helst att läsa igenom det. Om man använder det till riktigt blöta saker som att snyta sig i t ex så löses det omedelbart upp och man får plocka pappersbitar ur mustaschen efteråt. Anledningen till att hotellet valt detta odugliga toapapper är förstås att avloppen cloggar igen annars. Därför vågar man inte smuggla in en riktig rulle papper heller.

När jag satt i skuggan och tänkte på hantverkarstolthet fick jag se underliga spiraler i träden ovanför mig.

Jag insåg att man fäst spiraler på grenarna för att fåglar inte ska sätta sig på dem. Det va bara grenar som hängde ut över sittgrupperna som ställts ut där. Intressant. Man vill inte att fåglar ska smutsa ner folk och sittmöbler alltså.

Jag tog tunnelbanan ner till J&R igen för att jämföra kamerapriser. Väl därinne insåg jag att kameran jag tittat på kostade $ 200 mer än på förra stället. Jag nämnde det för försäljaren och då skrattade han och sa att de antagligen ”inte har den i lager” då. Ni vet som det är i Sverige också på de stora elektronikvaruhusen. Man står och håller i en vara men de säger ändå att den inte finns i lager och den du just håller i kan de inte sälja eftersom det är ett demoex. De har däremot andra, likvärdiga (dyrare) produkter som de vill sälja till dig. Handlaren på J&R antydde kraftfullt att jag skulle akta mig för att handla hos den förre klåparen. Jag kände på mig det men det är klart att J&R också hellre ville att jag skulle köpa kameran hos dem. Min shoppinglusta rann av mig och jag vandrade ner i de trånga gränderna runt Wall street istället.

Brooklyn bridge tittar fram mellan husen.
Jag började känna mig hungrig igen och gick in på en fantastisk ”Diner” som hette ”Pearl´s diner”.

Jag tog en underbar och billig hamburgare och kunde ”Facetima” lite med Felix och Lina. Häftigt med Facetime. De kunde se hur det såg ut i min omgivning där jag satt. Jag gick sedan vidare till Battery park och tog en tunnelbana upp till Bleeker street. Årets besök utanför forna Fillmore east skulle bli av nu fick jag för mig. Jag köpte en ny axelväska på vägen dit från tunnelbanan också.

Jag gick förbi forna CBGB också.

Här är Fillmore east som numera är en bank. Det lilla inträngda huset med tegelfasad. Det slog igen 1971 och alla stora artister på den tiden spelade regelbundet här. I år dristade jag mig till att gå in i huset och titta. Det fanns inte ett spår av något gammalt därinne. En del affischer från tiden hade man i alla fall ramat in och satt upp. Jag tog sedan tunnelbanan upp till Lexington av för ett möte med Ivar på restaurangen ”Eats”. Vi satt i baren och tog några öl och åt ett dussin ostron var. Sedan tog vi en buss genom Central park till västra sidan och gick till Acqua för att ta ytterligare någon öl. Jag träffade Patty och vi hade bättre tillfälle att prata med varandra, hon och jag när inte Irene var med. Jag gick vidare till ett ställe på Broadway och 95:te som heter Thalia café. Ivar åkte hem. Jag visste att Irene skulle vara där. Thalia har ”Open mike” på måndagar. Vem som helst får gå upp och sjunga och kompas av husbandet som består av elpiano och trummor. Stället är litet som ett stort vardagsrum och sångartalangerna är i olika stadium av utveckling som man försiktigt kan uttrycka det. De flesta som gick upp var urdåliga alltså men några var hyfsade. Irene satt där tillsammans med Jennie. Jennie var fortfarande utan röst och satt och hostade hela tiden. I new York kindpussar man sina vänner oavsett kön. Jag kindpussade Jennie och fick parfym på läpparna som satt i en timme efteråt. Jag är ju inte så van kindpusseriet så jag gjorde nog fel. Jag har sett att de luftsmackar lite men jag gick direkt på skinnet.

Kvällens behållning var Connie som jag träffade med tjejerna igår. Hon var duktig och hon tyckte det var kul att få sjunga för mig. Irene gav mig en målning som hon gjort.

Hon är pensionär men går varje dag till en konstskola där hon sitter och målar. Jag lägger upp två avslutande bilder på mitt hotellrum här.

Trots återhållsamhet blev det 20 202 steg denna dag.

Det första uppvaknandet och den första dagen

Det första uppvaknandet skedde kl 03:30 på natten. Då tyckte jag att jag sovit klart uppenbarligen. I kapellet visade klockan samtidigt 09:30 och det hade ju varit en mera rimlig tid att vakna på. Jag åkte ner till lobbyn och ringde till Felix via Facetime. Jag kunde visa honom runt i lobbyn med hjälp av iPhonens kamera och han tyckte nog det var lite kul. Jag pratade med Lina också. Hon tyckte nog också det var lite kul att redan nu se lobbyn som hon ska träda in i den 4 september. Efter samtalen åkte jag upp till rummet igen för att försöka sova en stund till och jag lyckades faktiskt sova till ca 06:30. Det var ju mera rimligt. Jag skrev gårdagens blogginlägg sittandes i sängen. Det är så jag kommer att göra. Inleda en ny dag med att reflektera över och dokumentera gårdagen. När jag skrivit klart åkte jag ner och skulle lägga upp inlägget. När jag stod där började det rinna vatten ovanför huvudet på receptionisten. Det rann från taket och ner på hennes skrivbord. Strax därpå kom två tyska pojkar ner och sa att de hade översvämning på rummet. Översvämningen hade alltså letat sig ner i lobbyn. Lätt panik utbröt och jag hjälpte till med hinkar så gott jag kunde. När det lugnat sig lite kunde jag blogga klart. Jag hann dock inte kolla att jag lyckats publicera mitt inlägg. Lina informerade mig under dagen via sms att inget nytt inlägg fanns för läsning. Nåväl, efter en dusch och glad i hågen påbörjade jag min första stadsvandring. Jag hade planerat att gå Broadway ner till City Hall för att göra lite skivinköp på J&R. På vägen passerade jag Beacon Theatre.

Detta hade jag velat se.
Vid 72:a gatan gjorde jag mitt första stopp. Frukost på GiGi´s.

Köttsoppa, bagle och pannkakor. Jag orkade faktiskt inte äta upp pannkakorna.

Här närmar jag mig Times Square norrifrån. Jag gick vidare och gick en omväg förbi Madison Square garden för att se om det fanns någonting som tydde på att det skulle bli ett stort musikevenemang där till helgen. Det gjorde det inte.

Lite motsägelsefullt namn skulle jag vilja påstå...
Jag satte mig en stund och vilade fötterna vid Flatiron building.

En fågelskulptur stod där, tillverkad av stora spikar. Jag gick vidare men vid Astors place insåg jag att jag borde åka tunnelbana resten av vägen till City Hall. Jag behövde spara fötterna lite. Vid Astors place hade jag alltså gått exakt 100 kvarter. Inne på J&R blir jag som ett barn i en godisbutik förstås. Alldeles stirrig och vet inte vart jag ska börja. Efter en timme hade jag i alla fall lite skivor i min korg. Nöjd för dagen gick jag vidare söderut till Century 21 och köpte 6 par strumpor och en ny svångrem. Det är inte ofta man köper nya svångremmar men nu har jag gjort det för ett tag framöver. Kanske t o m den sista i mitt liv. Så kan man fundera om man närmar sig 50 år… Klockan var nu 15 och jag skulle träffa Irene och gänget på en liten restaurang på Amsterdam av och 95:te. Jag tog tunnelbana till 72:dra för att gå till The North Face-butiken och titta efter en ny vindjacka. Förutsättningarna var att den inte fick vara svart. Jag ska aldrig mer ha en svart jacka. Jag har börjat tycka att de är så tråkiga och alla har svarta jackor. Om det är något jag är allergisk emot så är det att gå klädd i ”uniform”.

Efter jackinköp gick jag till Luke´s lobsterrolls och åt min första lobsterroll.

Vidare därifrån till Acqua där Irene redan satt i baren.

Underbart att se henne igen! Några flickor till i gänget dök upp; Connie en svart sångerska, Patty också svart kvinna 65+ och en sjuk och hostande Jennie, Svart kvinna på 70+. Där satt jag omgiven av underbara kvinnor från en annan värld och diskuterade vardagligheter som är så lika även om man är en vit medelålders man från Sverige. Jennie bestälde en pizza som hon slicade upp så vi alla kunde äta och det var den godaste pizzan jag ätit i hela mitt 49 åriga liv. En pizza har tidigare varit i närheten och den åt jag i Cuxhaven, Nordtyskland 2009. Vid niotiden gick jag hemåt men då var jag lite småsugen på något att äta. Jag gick förbi min korsning på Broadway och fortsatte norrut. Jag ville hitta en diner för att få mig lite fet nattamat. I hörnet Broadway 108:de gatan hittade jag en och beställde en macka. Rostat bröd med surkål, corned beef och smält ost. Till det tog jag en coca-cola float. Ett jättelass med mat kom in och jag orkade inte äta upp allt. Jag orkade knappt gå hem sedan heller för den delen…

23 739 steg denna soliga men isigt blåsiga dag.

Avresa och ankomst

Framme äntligen och så här gick resan.

Jag påbörjade min resa från järnvägsstationen i Kristinehamn på fredagkvällen. Som färdkost hade jag en liten flaska Madeira och fyra Wasamackan så jag fick en trevlig liten tågtur. Jag tog flygbussen ut till Arlanda och till skillnad från alla föregående år var jag inte sorgsen när jag satt på bussen. Jag brukar ju vara det utav någon outgrundlig anledning. Efter ankomst till Arlanda gjorde jag inte särskilt mycket. Gick ett varv och rekade inför morgondagen, det var det enda. Jag somnade omgående när jag la mig och sov jättegott.

8448 steg på stegräknaren.

Lördag

Flygresan över är jobbig eftersom den är så lång. Träsmak är bara förnamnet förstås och jag fick vara uppe och gå hela tiden för att inte bli fullständigt galen. Men vi var framme precis i tid enligt tabell. På flygplatsen tog det ytterligare 2 timmar skulle jag tro. Det var otroligt långa köer till passkontrollen och jag höll på att aldrig komma därifrån. Jag tog sedan tåget till Manhattan och tunnelbana till 103:de gatan och gick sedan de sista kvarteren till hotellet på 107:de.Efter en liten uppfräschning gick jag ut då var klockan runt 16 lokal tid, d v s 22 i min hjärna. Jag gick ner till Cleopatras needle som ligger på Broadway mellan 95:t och 96:tte gatan. Stället var tomt på folk men jag fick träffa Monir, en bartender från Bangladesh som jag lärt känna genom åren. Vi diskuterade livet och han var jätteglad att se mig även om han klagade på att han påminns varje gång han ser mig om att åren går. Jag drack någon öl i baren hos honom och gick vidare till Columbus avenue.

En fin liten insprängd park mellan husen.

Det är inte bara Kristinehamn som har fria hundbajspåsar.

Ivar och jag hade gjort upp att vi skulle träffas på en pub som heter "Firehouse". Vi möttes i baren där redan 2008 och vi har träffats varje gång jag varit över sedan dess. Eftersom jag var tidigt ute gick jag in ett varv på puben och konstaterade avv det var jättemycket folk där. Jag gick längre ner på Columbus och hittade ett ställe mitt över gatan som heter "Prohibition" (Columbus-84:de ungefär). Jag satte mig i baren och tog en flaska Budweiser. Efter en stund satte sig en tjej bredvid mig och började prata. Hon hette Diana och var student på Columbia och läste juridik. Vi jämförde Sverige med USA med skatter, skolor och sjukvård, så som det lätt blir. Själv var hon invandrad från Ukraina. När vi diskuterade barnens sjuk- och tandvård bekräftade bartendern att det verkligen var så bra i Sverige som jag sa. Det visade sig att den kvinnliga bartendern var från Kil (av alla ställen) och hade bott i NYC i 14 år. Julia hette hon och såg inte ut att vara värst mycket mer än 14 år själv. När jag skulle vidare till Firehouse strax före kl 7 föreslog Diana att hon skulle följa med och det gjorde hon. När vi kom dit hörde jag någon ropa i vimlet och där satt han, den gode gamle Ivar. Det blev ett kärt återseende och det gjorde inte så mycket att Diana var med. I baren stod Alainie som hon gjorde 2008 när jag var där första gången. Fantastiskt kul att se dem igen. Diana droppade av efter ungefär en timme. Efter ca två timmar orkade jag inte längre. Jag behövde till hotellet för att vila en stund. Klockan var då runt 9 och i min hjärna, 3 på natten. Ivar och jag gick tillsammans uppför Columbus och vek sedan av till Amsterdam för att äta en fet pizzaslice innan vi skildes. Sedan var det underbart att lägga sig och sova vill jag lova.

13 382 steg.

Sista natten i kapellet

Avfärd närmar sig. Väskan är packad och nu ska jag åka till Karlstad för att jobba en sista dag innan jag ska börja min färd västerut. Kl 17:58 går tåget till Tokholm. Där tar jag en matbit på Centralen och åker sedan ut till Arlanda för en natt på Rest and Fly på Sky City.

Som synes så blev det inte så mycket packning i "amerikakofferten". Jag blev tvungen att packa ner en gammal kudde också för att inte prylarna ska ligga och skramla på botten. Kudden kommer att komma väl till pass när jag vill ligga på rummet och läsa. Jag lämnar den där när jag åker för då kommer väskan bli full av mina inköp.
Nästa blogginlägg blir på plats i New York. För den som vill läsa tidigare New York-bloggar under tiden hänvisar jag till "Kapellbloggen". I högermarginalen finns länkar till tidigare år.