Fick ställa klockan på väckning denna morgon eftersom
kvällen blev så sen igår. Jag hade tänkt träffa Ivar en sista gång innan jag
åker hem men var och hur hade vi inte riktigt enats om. Vi har sms:at varann
men ibland verkar taxtrafiken stanna i luften ett tag. Det ställer till det en
del och är frustrerande när jag inte kan ringa. Jag tror ett telefonsamtal
kostar drygt 13 kronor i minuten medan ett sms kostar 3:60:-.
Jag åkte till GiGi´s för en sista frukost där. Avresedagen
räknar jag inte med att hinna dit eftersom rummet ska vara tomt kl 11. Mitt
veckokort på tunnelbanan har gått ut så jag har fått fylla på det med dollar i
ett kör. Så här i efterhand inser jag att det hade varit enklare att köpa ett
nytt veckokort. Man kan köpa kort för en Vecka, en månad, en enkel resa eller
fylla på pengar på ett kort för flera resor. Det finns inte endagarskort och
heller inte tredagars.
Jag åkte ner till Times square för att köpa en Crossroads-t-tröja
på Hard rock café. De hade en egen variant som var snygg. Sedan lyckades jag uppråtta
smskontakt med Ivar och vi kom överens om att träffas i parken utanför City
Hall kl 13. Jag skulle då ha möjlighet att titta efter två skivor som inte
fanns förra gången på J&R. De hade kommit och glad i hågen kunde jag
genomföra detta uteblivna köp. Jag satte mig i parken och Ivar kom. Vi tog en
sväng till Withney museum. Det var en utställning där som hette ”Blues” och den
verkade lockande. Tyvärr fanns det knappt något på utställningen som kunde
förknippas med musik. Vi gick sedan uppför Lexington av för att hitta något att
äta. Vi käkade tacos och ”Hot wings”. Sedan gick vi till Eats för att kröna
vårt umgänge för denna gång med några öl och ostron. Vi blev sittande där så
länge så jag fick ta en taxi till Madison Square garden.
Denna skylt passerade jag på väg in i arenan. Det bådar gott för framtiden. Jag satte mig precis
när konserten började men jag hade sämre platser denna kväll. Det var mycket
trängre mellan stolsraderna och sätena var också mindre. Denna kväll luktade
det nästan ingenting förutom att det kom en slöja av marijuanarök då och då.
Vid ett tillfälle tyckte jag mig också förnimma lukten av kall griljerad skinka.
Konnserten började tunnare men sedan började höjdpunkter
överträffa varann. Derek Trucks, Warren Haynes och Gregg Allman körde några
låtar akustiskt. Sedan kom Jeff Beck och körde ett underbart set med
basistflickan Tal Wilkenfeld, en tjej på fiol och den sanslösa rösten som
kommer ur Beth Hart.
Sedan gick Eric Clapton med band upp på scen. Scenen var
helt nedsläckt och en strålkastara tändes över Eric. Publigen blev som i extas.
När publiken lugnat ner sig lite tändes ytterligare en strålkastare och där
stod Kieth Richards. Publiken blev vild och han fick stående ovationer redan
innan han börjat. De körde igång ”Key to the highway” med Kieth på sång. Det
gjorde han jättebra. Därefter kom Los Lobos upp med Susan Tedeschi på sång.
Avslutningen skedde med minst 20 gitarrister på scen. Att evakuera arenan gick
smidigare än dagen innan och ganska snart var jag hemma för min sista natt.
Jag
skriver någon sorts sammanfattning när jag kommit hem men för nu är detta det
sista inlägget från Eddie Persson, Manhattan, New York.
14 517 steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar